Nyhetbrev-2021-03-18_2

Utgifter för att anskaffa en byggnad ska dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Om en byggnad utrangeras ska avdrag göras för den del av anskaffningsvärdet som inte har dragits av tidigare. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nu avgjort frågan om en del av en byggnad kan utrangeras även om byggnaden som helhet inte är riven. 

Målet avsåg en bebyggd fastighet som utgjorde större delen av ett helt kvarter och på vilken en ny-, till- och ombyggnation genomfördes. Den aktuella bebyggelsen bestod av 5 st byggnadskroppar som hade uppförts under olika tidsperioder (40-tal, 50-tal och 80-tal). Byggnaderna hade sammanbyggts på så sätt att det fanns förbindelsegångar mellan dem och de utgjorde enligt bolaget i allt väsentligt en gemensam enhet. Två av huskropparna revs i sin helhet och övriga huskroppar revs s.k. stomren där endast bärande konstruktioner återstod. Kvarvarande stommar användes sedan i nybyggnationen men behövde dock kompletteras och förstärkas.

Bolaget hade ett gemensamt anskaffningsvärde för hela byggnaden i såväl redovisningen som beskattningen. Eftersom fastigheten hade förvärvats ganska nyligen innan rivningen påbörjades hade den ett högt skattemässigt restvärde (ca 557 mkr).

Bolaget yrkade i första hand att utrangeringsavdrag skulle medges för hela det kvarvarande skattemässiga restvärdet. Bolaget yrkade i andra hand att det i vart fall hade rätt till utrangeringsavdrag med ett belopp som motsvarar samma procentuella andel av det skattemässiga restvärdet som de rivna delarna av byggnaden utgjorde av byggnadens totala yta.

HFD nekade bolagets förstahandsyrkande genom att konstatera att en förutsättning för att utrangeringsavdrag ska medges är att utrangeringen framstår som definitiv. Med definitiv menas att byggnaden fortsättningsvis inte kan eller kommer att användas i ägarens verksamhet. En utrangering som består i att en byggnad rivs förutsätter därmed att hela, eller så gott som hela, byggnaden rivs.

Avseende bolagets andrahandsyrkande konstaterade HFD att det inte finns något stöd i lagtexten för att fördela ett oavskrivet anskaffningsvärde mellan rivna respektive bevarade delar av en byggnad i proportion till hur stor andel som rivits respektive bevarats.

Vår kommentar

Utfallet i domen är inte oväntat med tanke på hur lagtexten är utformad. Man kan dock konstatera att det ur ett skattemässigt perspektiv framstår som olyckligt att stora värden som faktiskt inte finns kvar ska behöva skrivas av genom årliga värdeminskningsavdrag (under upp till 50 års tid). Rent systematiskt hade det varit att föredra att en jämkning av det skattemässiga restvärdet mellan kvarvarande och riven bebyggelse kunde ske.

I grunden är ju även detta en fråga om vad som är en byggnad. Oturligt nog finns det i inkomstskattelagen ingen definition för byggnadsbegreppet. Vi har dock inom inkomstskatten utvecklat tekniker för att separera värdet av olika byggnadskomponenter (t.ex byggnadsinventarier) och det finns även regler för hur ett skattemässig värde för det som utgör byggnad ska separeras vid t.ex. delavyttringar.

Vår erfarenhet är att om man i liknande situationer redan från början fördelar byggnadens anskaffningsvärde mellan olika byggnadskroppar i anläggningsregister och avskrivningsbilagor, så finns det större förutsättningar att bevisa att utrangeringsavdrag för fullt rivna byggnadskroppar faktiskt ska medges.

Vi använder cookies för webbplatsens funktion och för analys. Genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies som beskrivs i vår integritetspolicy.
Endast nödvändiga kakor