Skatterättsnämnden har i ett nyligen publicerat förhandsbesked klargjort hur commitment fee och vissa rådgivningskostnader ska behandlas i förhållande till ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24 kap. inkomstskattelagen. Nämnden delar sökandens uppfattning och snävar in Skatteverkets tolkning av vad som ska ingå i begreppet ”andra utgifter för kredit”.

Skatterättsnämnden meddelade den 14 januari 2026 ett förhandsbesked om innebörden av begreppet andra utgifter för kredit (Dnr 32-25/D). Nämnden anslöt sig till sökandens uppfattning och snävar in den mer vidsträckta tolkning som Skatteverket tillämpat sedan ränteavdragsreglerna infördes.

I samband med instiftandet av de generella ränteavdragsbegränsningsreglerna 2019 infördes också en skattemässig definition av ränta. Ränta är inte bara ränta utan också ”andra utgifter för kredit”. Definitionen bygger på EU-direktiv och OECD:s BEPS-rekommendationer och tar sikte på ränta i ekonomisk mening, medan den närmare avgränsningen har överlämnats till rättstillämpningen.

Mot denna bakgrund uppkom frågan i det aktuella förhandsbeskedet, som avsåg dels om commitment fee och dels om rådgivningskostnader i samband med kapitalanskaffning vid ett externt förvärv ska omfattas av den skattemässiga definitionen av ränta, det vill säga utgöra andra utgifter för kredit.

Commitment fee

Commitment fee avser en betalning till en bank för att hålla en kreditmöjlighet tillgänglig. I det aktuella fallet tas avgiften endast ut i den mån kreditmöjligheten inte utnyttjas. Storleken på avgiften beräknas på den del av kreditutrymmet som inte tas i anspråk. Sökanden ansåg att avgiften inte utgör en utgift för kredit eftersom den inte uppkommer vid faktisk kreditgivning. Skatteverket menade däremot att avgiften bland annat kan jämställas med en fast kreditavgift, jämförbar med avgifter som tas ut vid checkkredit, och därmed utgör en annan utgift för kredit.

Skatterättsnämnden delade inte Skatteverkets bedömning. Nämnden framhöll att andra avgifter i samband med kredit enligt förarbetena förutsätter ett faktiskt lån och en faktisk långivare. Den aktuella commitment fee-avgiften tas ut på annan grund än att lånat kapital faktiskt tillhandahålls och skiljer sig därmed från fasta avgifter för checkkredit, vilka betalas oavsett om krediten utnyttjas eller inte. Även de arrangemangsavgifter som Skatteverket hänvisade till ansågs förutsätta ett faktiskt lån.

Rådgivningskostnader

Den andra frågan i förhandsbeskedet avsåg om rådgivningskostnader till externa parter kan utgöra andra utgifter för kredit. Rådgivning skulle utföras av en svensk advokatbyrå som tredje part och gällde:

• granskning och förhandling av lånevillkor,
• upprättande av bolagsrättsliga dokument i samband med finansiering, samt
• rådgivning kopplad till långivarens villkor om ställande av säkerhet och omstrukturering.

Sökanden ansåg att sambandet med anskaffningen av lånat kapital inte är tillräckligt direkt. Skatteverket menade däremot att åtminstone första frågan, kostnader för granskning och förhandling av lånevillkor ska utgöra andra utgifter för kredit, och att det inte heller kan uteslutas att övriga frågor omfattas av begreppet.

Skatterättsnämnden gick även i denna del på sökandens linje. Nämnden konstaterade att rådgivningskostnaderna visserligen kan hänföras till en eventuell kredit, eftersom rådgivning krävs för att förvärvet och finansieringen ska kunna genomföras på ett betryggande sätt. Sambandet mellan rådgivningskostnaderna och krediten ansågs dock inte vara tillräckligt direkt för att kostnaderna ska kunna betraktas som ränteutgifter. Vid bedömningen beaktades även att ersättningen inte hade utgjort en ränteintäkt hos rådgivaren.

Vår kommentar

Vi välkomnar Skatterättsnämndens besked som förtydligar och avgränsar Skatteverkets tolkning av den skattemässiga definitionen av ränta. Det är dock viktigt att understryka att förhandsbeskedet har överklagats. Rättsläget är därför inte definitivt, och vi följer nu den fortsatta rättsutvecklingen.

Om HFD fastställer beskedet innebär det bland annat att konsult- och rådgivningskostnader som tidigare behandlats som ränteutgifter i stället ska bedömas enligt de ordinarie avdragsreglerna. Bolag som har haft den här typen av kostnader kan redan nu börja kartlägga hur dessa har hanterats inom ramen för ränteavdragsbegränsningsreglerna, och om avdrag inte medgetts historiskt och avgörandet står sig, begära omprövning av tidigare lämnade inkomstdeklarationer. För att säkerställa en effektiv hantering av sådana omprövningar kan hänsyn behöva tas även till andra bolag i koncernen; till exempel kan räntenettoutjämningen behöva justeras.

Hör av er om ni behöver hjälp med detta eller har andra frågor om vad detta innebär för just er.