Skatteverket har i ett ställningstagande publicerat den 31 oktober 2016 behandlat frågan om i vilka situationer ett skattemässigt avdrag för utrangering av en byggnad kan medges.

Om en byggnad utrangeras ska, enligt 19 kap 7 § inkomstskattelagen, skattemässigt avdrag göras för den del av anskaffningsvärdet som inte tidigare har dragits av. Av lagtexten framgår att det ska vara fråga om utrangering av ”en byggnad”.

I sitt ställningstagande framför Skatteverket att begreppet ”utrangering” ska avse att en byggnad rivs eller totalförstörs genom t.ex. brand, jordskred eller översvämning. Utrangeringen måste även enligt Skatteverket vara definitiv så att ingen del av byggnaden som t.ex. bärande konstruktion kan användas i framtiden.

Skatteverket hävdar vidare att det framgår av lagtextens ordalydelse att bestämmelsen ska tillämpas på varje byggnad för sig, samt att hela byggnaden ska utrangeras. Detta skulle innebära att byggnaden inte på något sätt, helt eller delvis, kan användas för något annat ändamål, varken nu eller i framtiden, av byggnadens ägare eller annan.

I detta sammanhang ska också nämnas att det för närvarande finns ett ärende för avgörande i Skatterättsnämnden samt en ansökan om prövningstillstånd i Högsta Förvaltningsdomstolen rörande denna fråga.

Vår kommentar

Inledningsvis kan det konstateras att Skatteverkets ställningstagande inte överensstämmer med den rättspraxis som finns på området (Kammarrättens i Stockholm dom den 27 september 2000, mål nr 8639-1998), något även Skatteverket framför i ställningstagandet. I nämnda dom medgavs utrangeringsavdrag för del av byggnad som inte längre används i den nuvarande produktionen.

Skatteverkets ståndpunkt att utrangeringsavdrag inte ska medges för del av byggnad är i överensstämmelse med lagtextens ordalydelse, men får enligt vår mening orimliga konsekvenser. Med ett sådant synsätt kan i praktiken i princip nästan en hel byggnad rivas med konsekvensen att 100 % av det skattemässiga restvärdet finns kvar.

Ytterligare en orimlig konsekvens av denna ståndpunkt är att det skulle kunna bli ekonomiskt rationellt att riva en byggnad i sin helhet, för att erhålla utrangeringavdrag, trots att delar av byggnaden utifrån ett tekniskt och miljömässigt perspektiv borde ha bevarats.

Skatteverkets ståndpunkt riskerar även att medföra en omfattande gränsdragningsproblematik. Begreppet ”byggnad” definieras inte i inkomstskattelagen samtidigt som det finns ett stort antal olika konstellationer som kan tänkas utgöra just en byggnad. Ska t.ex. två sammanbyggda huskroppar konstituera en byggnad eller ska utrangeringsavdrag medges för rivningen av en av dessa?

Samtliga av ovan nämnda problem skulle enligt vår mening lösas om utrangeringsavdrag skulle medges för del av byggnad. Redan idag finns regler för uppdelning av en byggnads skattemässiga restvärde i olika typer av situationer, t.ex. vid olika former av fastighetsbildningsåtgärder.

Av det ovan angivna kan konstateras att det både är lämpligt och fullt genomförbart att medge utrangeringsavdrag för del av byggnad. Grunden till den nuvarande problematiken utgörs av lagtextens ordlydelse. Av denna anledning är vägledande avgöranden från Skatterättsnämnden/Högsta Förvaltningsdomstolen välkomna, särskilt med anledning av att det redan finns ett avgörande där utrangering av del av byggnad har godtagits.