EU-domstolens generaladvokat har lämnat ett förslag till avgörande i HFD:s begäran om förhandsavgörande kring omvärderingsreglerna vid koncerninterna tjänster.

Som vi tidigare skrivit om har Högsta förvaltningsdomstolen i målet mellan Högkullen AB och Skatteverket (C-808/23) ställt frågor till EU-domstolen om hur bestämmelserna om omvärdering av beskattningsunderlaget vid koncerninterna tjänster ska tillämpas för att vara förenlig med mervärdesskattedirektivet.

HFD:s frågor till EU-domstolen är följande:

1. Är det förenligt med mervärdesskattedirektivet att anse att moderbolag som tillhandahåller koncerninterna tjänster till sina dotterbolag, alltid tillhandahåller unika tjänster vars marknadsvärde inte kan bestämmas genom jämförelse på den öppna marknaden?
2. Är det förenligt med mervärdesskattedirektivet att anse att hela ett moderbolags kostnadsmassa, vid tillämpning av omvärderingsreglerna, utgör kostnaden för de tjänster som tillhandahålls dess dotterbolag, när moderbolagets enda verksamhet består i aktiv förvaltning av dotterbolagen och bolaget har gjort avdrag för all ingående mervärdesskatt hänförlig till sina förvärv?

Generaladvokatens förslag till avgörande

Avseende den första frågan konstaterar generaladvokaten att det i det aktuella fallet inte handlar om en tjänst utan att holdingbolagets tjänster (företagsledning, ekonomi, fastighetsförvaltning, IT och personaladministration) utgörs av fem olika tjänster som var och en har sin egen särskilda karaktär.

Vidare behandlar generaladvokaten frågan om marknadsvärdet för dessa tjänster ska fastställas med hjälp av ett jämförbart pris eller med hjälp av holdingbolagets kostnader. Enligt mervärdesskattedirektivet beror denna bedömning på om ett ”jämförbart tillhandahållande av tjänster kan fastställas”. Generaladvokaten menar att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma detta, men uttalar samtidigt att eftersom de fem olika tjänsterna ska bedömas separat och att liknande tjänster är vanligt förekommande på den öppna marknaden är det sannolikt möjligt att fastställa jämförbara pris för varje tjänst.

Eftersom generaladvokaten konstaterar att de olika tjänsterna ska bedömas separat blir HFD:s andra frågeställning inte aktuell i just detta mål, men generaladvokaten väljer ändå att generellt besvara den andra frågan.

Generaladvokaten anser att marknadsvärdet på koncerninterna tjänster enligt mervärdesskattedirektivet inte kan fastställas genom en schablonmässig summering av ett holdingbolags totala kostnader under ett visst kalenderår. I stället ska endast de kostnader som är belastade med mervärdesskatt omfattas. Härvid ska det beaktas att kostnaderna ska hänföras till de aktuella utgående transaktionerna. Därför kan kostnader för investeringsvaror på sin höjd beaktas proportionellt under det år de har uppstått.

Vår kommentar

Det föreslagna utfallet är välkommet avseende att det, så som Skatteverket tillämpat omvärderingsreglerna, inte går att säga att det vid tillhandahållande av koncerninterna tjänster ska röra sig om unika tjänster vars marknadsvärde inte går att fastställa och att priset istället ska avgöras utifrån moderbolagets kostnader. Skatteverket har gjort det lite väl enkelt för sig genom att regelmässigt förbise vad det är för tjänster som i de enskilda fallen har förvärvats och tillhandahållits, och endast ställt kostnader mot intäkter vid bestämmande av beskattningsunderlaget. Här är generaladvokaten tydlig med att priset i första hand ska bestämmas genom jämförelse med liknande tjänster på den öppna marknaden och att sådana tjänster sannolikt bör finnas vid den här typen av koncerninterna tjänster.

Det är dessutom glädjande att det uttalas, för det fall det inte finns jämförbara tjänster, att det endast är kostnader som har belastats med mervärdesskatt som ska ingå vid omvärdering av beskattningsunderlaget. Detta är särskilt positivt mot bakgrund av att Skatteverket har börjat titta på både räntor och löner i sina beslut.

Ännu mer välkommet är kanske generaladvokat Juliane Kokotts reflektion kring omvärderingsreglerna och den rättspraxis som vuxit fram över tid. Hon inleder sitt förslag till avgörande med meningen: ”I denna begäran om förhandsavgörande måste domstolen besvara en fråga som troligtvis aldrig hade uppkommit utan dess egen rättspraxis.” Vi kan konstatera att det sedan Polysar Investment Netherlands 1991 (C‑60/90) till och med Finanzamt R 2022 (C‑98/21) har etablerats en systematik där mervärdesskatt på koncernnivå, när full avdragsrätt inte finns inom koncernen, regleras via omvärdering av beskattningsunderlaget istället för begränsning av avdragsrätten hos moderbolaget.

Ifall generaladvokatens förslag till avgörande står sig relativt oförändrat öppnar det upp för en mer nyanserad bild avseende koncernintern prissättning och kanske även en förändrad rättspraxis kring när omvärderingsreglerna ens är aktuella.